Follow:
    Resor

    Värme och vinprovning

     _DSC2735-copy

    _DSC2668-copy

    Dag två på vingården är varm. Riktigt varm. Jag växlar mellan att njuta av solens värme på mina bara axlar och sucka av lättnad när ett ensamt moln dyker upp. Vi promenerar bland vinfälten och olivträden, lapar sol vid poolen och äter tortellini och dricker vin på terrassen. Jag älskar att se den här sidan av Italien – den lugna och den avskalade och den tysta.

    _DSC2667-copy

    _DSC2719-copy

    Det är vår bröllopsdag och vi har redan på förhand anmält oss till en vinprovning – vi är ju trots allt på en vingård. Så under en timme en sen eftermiddag i juli sitter vi under ett parasoll, mannen och jag, och äter tapas från ett fat och smuttar på sju av gårdens egna viner, tre vita och fyra röda, medan vi lyssnar på en av ägarna som berättar allt vi vill veta om gården. Om haglet som ett år förstörde hela deras skörd, om motståndet i Italien till ekologiska druvodlingar och hur lokalbefolkningen en gång för många år sedan räddade marken från att säljas. De är försäljare, det vet vi, men det går inte att undgå att se den kärlek och det hårda arbete som ligger bakom det som för oss är en semester.

    Höjdpunkten på hela provningen är det sista vinet – en Amarone som får mig att ompröva allt jag tidigare har sagt om röda viner.

    _DSC2728-copy _DSC2712-copy _DSC2708-copy
    _DSC2616-copy

    Vår sista dag på gården går mot sitt slut och vi avslutar kvällen med middag. Maken äter grillat och jag något vegetariskt med färska grönsaker och smördeg och ost. Jag vet inte vad det är men det spelar ingen roll. Det är vår bröllopsdag och vi är lätt rusiga efter vinet och kvällen är ljummen och tyst, hans hand i min lika självklar som stjärnorna för himlen.

    Alla dagar borde sluta precis så här, tänker jag innan jag somnar.

    _DSC2683-copy

    _DSC2688-copy

    Resor

    En liten bit av Italien

    Vill ni ha vin? frågar den unga italienskan med det långa, ljusa håret och vi nickar med eftertryck. Alla som har kört bil i rusningstrafik runt de stora städerna i Italien behöver troligtvis vin. Med ett något förhöjt tonläge berättar vi om färden på motorvägarna utanför Milano och Verona, om alla vägtullar och hysteriska bilister. Hon ser medlidsamt på oss. Jag undviker alltid motorvägarna i Italien, säger hon och vi förstår.

    Vi förstår precis.

    _DSC2607-copy _DSC2603-copy

    _DSC2599-copy

    Men här är vi nu äntligen, på vingården med rummet taget från en vacker saga och Verona som breder ut sig under oss. Vi sjunker ned på terrassen och betraktar bergen i fjärran och solen som går ned i guld. Det är sent på kvällen men värmen ligger fortfarande som en ljummen filt över gården och jag sippar det kalla vinet och nästintill hetsäter ädelost medan maken ger sig på charkuterierna. Vi njuter av tystnaden och det disiga kvällsljuset, av syrsorna som spelar sin serenad och vinet som gör kroppen varm och tung.

    Jag förstår ännu inte hur alperna så snabbt blev till olivträd och vinodlingar och öppna, gröna fält men vi är framme nu och andas in en liten bit av Italien. Jag sluter ögonen och låter drömmen fånga mig.

    _DSC2610-copy

    Resor

    Lugano

    _DSC2579-copyVår första kväll i Lugano blir sen. Vi äter middag vid vattnet och köper gräddig chokladglass och ser svanarna simma rofyllt längs stranden, njuter av den fortfarande varma sommarkvällen och ser staden lysa upp när mörkret sänker sig.

    Sedan går vi hem och låter sömnen fånga oss efter en lång och händelserik dag som har tagit oss från snöiga alptoppar och linbanor ned till den schweiziska sydspetsen, där alla pratar italienska och trottoarerna är solvarma och axlarna avslappnade. På flera sätt känns det som att vi har kommit till ett helt nytt land på bara några timmar och den känslan är lika fantastisk som den är hisnande.

    _DSC2557-copy Vi vaknar tidigt på morgonen av en gyllengul sol och blir serverade cappuccino av damen på hotellet som lovar att den smakar fantastiskt. With chocolate sprinkles on top, because that makes it extra special, säger hon med italiensk brytning och en morgonenergi som skulle göra vilken duracellkanin som helst avundsjuk.

    _DSC2558-copy Och en del av mig vill stanna här för alltid, dricka cappuccino med chokladströssel på ett litet café vid vattnet och promenera bland pastellfärgade hus med mannens hand i min, känna den rusiga känslan av semester och vara omgiven av berg och klart vatten.

    Men vi har fler platser att upptäcka, fler vägar att erövra.

    _DSC2561-copy _DSC2563-copy _DSC2591-copy Innan vi åker vidare äter vi en plocklunch vid vattnet och maken låter mig gå lös inne i en chokladbutik som en tidig bröllopsdagspresent. Schweizisk choklad i massor? Kanske världens bästa present.

    _DSC2596-copy _DSC2598-copy

    Sedan åker vi vidare och lämnar Schweiz bakom oss; De nervkittlande vyerna och de solvarma axlarna, den chokladströsslade cappuccinon och promenaderna på höga toppar med vinden i håret och blicken i fjärran, lugnet som lade sig som bomull kring själen och de sena kvällarna med öppna fönster och bergsluften som fyllde lungorna till bredden.

    Vi åker vidare men allt detta tar vi med oss,

    om än bara i minnet.

    Resor

    Genom Susten Pass och Furka Pass

    _DSC2521-copyVår road trip börjar egentligen på en avsides gata i Interlaken, full med lavander och små kontor och en liten biltvätt, där vi för första gången sätter oss i vår Mini Cooper och börjar resan söderut. Vi övningskör lite trevande på parkeringen först, som två tonåringar som för första gången sitter bakom en ratt. _DSC2528-copyMen sedan  är  vi på väg och den lilla nervösa klumpen i bröstet över att något skulle gå fel vid uthämtningen av bilen är helt plötsligt borta. Bakom oss blir parkeringen med biltvätten  och de lila blommorna och alla små kontor mindre och mindre och framför oss breder Schweiz ut sig. Inga motorvägar, säger vi samstämmigt och så får det bli. _DSC2530-copyVi åker på små vägar i bergen och vid rinnande vatten nere i dalarna, passerar glaciärer på hög höjd och nuddar molnen med fingrarna. _DSC2538-copyVi slingrar oss fram genom Susten Pass och Furka Pass (Minns ni Goldfinger?) och tappar andan och får miljoner fjärilar i magen vid stupande bergskanter. Vi kör fel och inser att fel kan bli så rätt och vi följer kartor och vi följer magkänslor och när förmiddagen blir till kväll når vi fram till kusten där Lugano välkomnar oss med dagens sista strålar och vågornas ständiga brus mot stränderna.

    _DSC2540-copy_DSC2524-copyVi ser ut över Luganos alla tända ljus och inser att vi är framme nu. Tröttheten är kännbar men allt vi har fått uppleva under färden gör bröstet luddigt och varmt.

    Lugano väntar.

    Resor

    Middag bland regnbågarna

    Ljuset sipprar in genom gardinerna som en otålig väktare och vi vaknar upp, sträcker på oss och gör oss redo för en ny dag i Gimmelwald, vår sista. Barbara har gått upp tidigt och förberett frukost till oss: Färska ägg från bonden nere på vägen, nybakt bröd och hemkokt sylt som smakar sötsyrlig rabarber och kanel.

    _DSC2416-copy

    _DSC2479-copy

    Och sedan vandrar vi. Bland porlande vattenfall och bergen som reser sig bland molnen, bland kornas klingande bjällror och naturens prunkande grönska. Ibland möter vi andra vandrare men ofta är det bara vi och stigarna. Vi stannar till ibland, dricker färskt källvatten och hämtar andan. Det finns en stillhet här som är så öronbedövande att den skulle få den mest högljudde att tystna för en sekund och för första gången inte bara förstår vi, men känner med hela kroppen och hela sinnet, att nu, nu är det semester.

    Vi tar oss till grannbyn Mürren och sätter oss på terrassen på en liten restaurang. De erbjuder schweizisk husmanskost och vi nickar med hela ansiktet och äter rösti och ägg och raclettost från en fräsande het panna.

    _DSC2461-copy

    Och glass! Glass är aldrig så god som den är utomlands säger maken och mellan tuggorna av grädde och chokladsås och jordgubbar håller jag med. _DSC2470-copySolen har gått i moln och temperaturen sjunkit men vi sitter på varma fårfällar och jag njuter av kvällen och sällskapet och molnen som leker lekar framför oss, av hans värmande hand i min, ljudet av regndroppar mot tak och regnbågen som dyker upp framför oss, så nära att det känns som vi kan ta ett steg framåt och hoppa från färg till färg.

    Det är vår sista kväll i Gimmelwald. I morgon lämnar vi Gimmelwald och tar oss ned till Interlaken där en bil förhoppningsvis väntar på oss. Den ska ta oss ned till södra Schweiz, genom norra Italien, upp till Österrike och slutligen tillbaka till Schweiz via Liechtenstein.

    _DSC2475-copy

    Men än finns det timmar kvar av kvällen och vi skålar – för semesterkänslorna som spirar i kroppen, för kärlek och för Gimmelwald som har givit oss så mycket på starten av detta äventyr.

    _DSC2473-copy

    Resor

    Att nå världens topp

    Nåja, kanske inte riktigt men det kändes åtminstone som att vi stod på världens topp där uppe på Schilthorn, 2 970 meter över havet, han med beundran i blicken och jag med adrenalinet strömmande genom kroppen.

    _DSC2336-copy

    Ramla inte ned nu hör jag hur han tänker när jag ställer mig upp på en klippa och tittar ned, känner suget i magen men känslan att stå där uppe på toppen är berusande, vacker, ren.

    Det är vi och alperna. Det är vi och naturen.

    _DSC2329-copy _DSC2339-copy

    _DSC2355-copy

    _DSC2306-copy

    _DSC2369-copy

    Vi promenerar och tittar på Mount Blanc genom kikare och skrattar och äter burgare och pommes på Bondrestaurangen och känner oss berusade utan en droppe alkohol i blodet, och sedan tar vi de tre linbaneturerna ned till Gimmelwald igen med rosiga kinder och vindtrassligt hår och jag greppar mannens tröja och känner lyckan sippra i blodet.

    Och någonstans på vägen ned går vi en Thrill Walk. Ja, de kallar den så – turen där du går på ett stålnät runt berget och nedanför finns bara 2000 meter av ingenting. Bara luft, moln och konturerna av dalen där långt, långt nere. Det går bra till en början men sedan kommer du till mitten och inser att du är fast, har lika långt tillbaka som du har kvar, och det är då hjärtat börjar slå fortare. Det är då jag ser mannen stå tryckt mot bergsväggen med något oroligt i blicken och jag väser gå fortare gå fortare med hjärtat i halsen medan han mumlar något om konstiga ljud och vi går fortare, går riktigt fort, och vi kommer fram tillslut, sjunker ihop och high-fivar och konstaterar att ingen människa med självbevarelsedrift någonsin borde göra något liknande men   vi     klarade   det,   vi   lever.

    Vi lever verkligen.

    Resor

    Gimmelwald

    ”Välkommen, välkommen” säger Dana och tar emot oss med ett leende; Två trötta resenärer med svett i nacken och rödrosiga kinder och alldeles för mycket kläder för högsommarvärmen i Schweiz.

    Vi har rest länge: Från Sverige med plan till Schweiz, från Zürich med tåg till Bern, byte till Interlaken och ännu ett byte till Lauterbrunnen och buss till Stechelberg för att slutligen hoppa på linbanan och färdas några hundra meter upp i luften till Gimmelwald med andan i halsen och ett sug i magen och jag greppar mannens hand medan vagnen kränger till och frågar ”Är vi verkligen här nu?”

    _DSC2204-copyJa, vi är verkligen här. I den lilla farmarbyn Gimmelwald och här är så vackert, så vackert. Vi går med öppna munnar och ögonen kan inte se sig mätta på de snöklädda alptopparna som tornar upp sig omkring oss, de små trähusen som klär kullarna och de djupa dalarna som breder ut sig under oss, som en liten fantasivärld långt, långt borta.

    Här i Gimmelwald finns inga bilar, inga affärer och knappt några människor. ”Det finns en liten matvarubutik i Mürren”, förklarar Dana, fortfarande med ett leende, och det blonda håret faller ned över ögonen. Tystnaden här är precis vad jag behöver och jag vänder ansiktet mot solen, njuter av kravlösheten och enkelheten och lugnet som fyller mig som mjuk och dunlätt bumull.  Vi andas ut, känner hur vardagens måsten och bestyr rinner av oss och försvinner bland bergsväggarna.

    _DSC2229-copy_DSC2236-copy _DSC2246-copy _DSC2433-copyDana visar oss till vårt rum i det lilla gästhus som hon nyligen tog över från sina föräldrar, ett rum trätt i furupanel med citronfärgade sängkläder och ett öppet fönster där disigt sommarljus strömmar in. Jag ställer mig vid fönstret, ser ut över alperna och trädgården där vita lakan fladdrar på en tvättlina som segel i vinden, och jag betraktar mannen som plockar sallad och rädisor från sitt grönsaksland och bönderna som sliter hårt för sitt levebröd och kvinnan med solblekt hår som arrangerar röda pelargoner i en kruka på terrassen. Någonstans gal en tupp och en koltrast gör ett djupdyk över bergskanten och försvinner ned i dalen, på jakt efter byte eller bara ens stunds lek.

    _DSC2432-copyVi torkar svetten ur nacken och tackar Dana. Vi är verkligen här nu, i en liten del av himmelriket.

    Något mer än så kan vi inte begära.

    _DSC2215-copy

    Vardagsliv

    Äntligen semester

    _DSC2058-copy

    Då var vi äntligen här – fredag och sista dagen innan fyra veckor av ledighet. Fyra veckor av sovmorgnar, ljumma sommarkvällar och mjukglass i solen, promenader ute i grönskan och solvarma axlar och regniga dagar med en bra bok i händerna. Först ska vi dock göra vår hittills längsta bilresa, rullandes genom Schweiz och ned i Italien, upp i Österrike och genom Lichtenstein.

    Så nästa gång vi hörs är det förhoppningsvis från Zürich.

    Låt semestern börja.

    Vardagsliv

    3 dagar

    Nu är det bara tre dagar kvar till semestern, vänner. Tre dagar tills vi sitter på ett plan på väg till Schweiz och lämnar jobb och möten och väckarklockor bakom oss.

    _DSC2144-copy

    Charlie här njuter av semester varje dag, men särskilt de dagar då han kan sträcka ut sig i gräset och få sin mage kliad medan solen värmer marken. Det, det är njutning för en Boston.

    Men – tre dagar kvar – sedan väntar sommar, äventyr och Schweiz.

    Vardagsliv

    Summera en helg

    Ja, hur blev helgen då?

    Jo, vi fick vårt efterlängtade solsken och en lång promenad på Gävles små gator och väskorna står nu packade i sovrummet – redo för avfärd. Med ömma fötter efter en lång promenad och mycket packande däckade vi i soffan och lät en lättsam feel-good film rulla på tv:n (The Big Year – kan rekommenderas). Någonstans däremellan tog vi en fika på stan och shoppade kartböcker på bokhandeln.

    Så, lite film, lite packning, några kartböcker och en fika – så summerar vi helgen denna gång. Nu väntar snart en ny vecka, vår sista innan semestern, och jag är mer än redo.

    Det är dags att börja räkna ned på riktigt nu.
    _DSC2091-copy _DSC2087-copy

    _DSC1713-copy

error: