Follow:
Resor

En vandring att minnas

Vi tog ju en vandringstur på Santorini och det var helt klart en av höjdpunkterna under resan. Vi var ju lite tveksamma först, för ska vi verkligen ut och vandra under Greklands stekande sol? Verkligen? Jag såg framför mig hur vårt vatten sakta tog slut medan vi virrade bort oss bland klipporna innan vi tillslut ramlade över någon klippkant för att solen hann gå ned innan vi kom fram.  Just ett fint sätt att fira en fyraårig bröllopsdag på.

Men efter att ha gjort vandringen kan jag bara säga  – gör gör gör. Den var fantastisk. Hyrbilar och guidade utflykter i alla ära, men här är det bara du och hettan och vidsträckta klippor, brusande hav och puttrande båtar och små byar och sand som yr.

Vyer som sträcker sig långt ut i oändlighet. Han och jag och ett äventyr.

Vi startade vandringen i Firá, sent på eftermiddagen, med målet att nå Oia i norr strax innan solnedgång. Den sena eftermiddagen gjorde att solen inte var gassande het men trots det låg värmen som en blöt filt över klipporna och vi tackade gudarna för den blåsiga dagen. På vägen passerade vi de små byarna Firostafani och Imerovigli – båda helt magnifika och klädda i vitt och blått.

Där nere skymtar Firá.

Så många trappor, så många backar men på något sätt aldrig bedövande tungt. Adrenalinet förde oss framåt.

Där! Där längst ut på klippudden väntade vårt mål och jag visste aldrig om det var inspirerande eller frustrerande att vara så nära men ändå så långt i från.

Utsikten! Vi stannande flera gånger för att bara titta ut över vattnet, över vulkanen, innan vi insåg att vi var tvungna att gå vidare för att hinna fram innan dag blev natt.

Landskapet var skiftande – från byarnas vita stengångar till sandiga klippor till små grusvägar.

Vi kom fram strax innan solnedgången och där nere skymtar Oia, dränkt av solens sista strålar. Vi dröjde oss kvar här en stund. När vi hade byn nedanför oss var natten inte längre något hot och kvällen hade blivit behagligt ljummen.

Framme.

Med onda vader och pirr i magen och strömmande adrenalin var vi framme. Trötta med svetten lackande i nacken  och den där känslan att vi kanske borde få vatten intravenöst, satte vi oss ned i Oia och såg solen gå ned över Egeiska havet och vår fjärde bröllopsdag – en som jag vet att jag aldrig kommer att glömma.

Med genomtrötta kroppar men fjäderlätta hjärtan, med ljuset framför oss och tusen fotsteg bakom oss, var vi framme.

Share on
Previous Post Next Post

You may also like

No Comments

Leave a Reply

error: