Follow:
Browsing Category:

Tankar & Reflektioner

    Tankar & Reflektioner

    13/11

    Det var med chock och fasa vi i fredagskväll möttes av nyheten om terrordådet i Paris. Våra tankar har denna helg funnits med offren och deras anhöriga. Vi kan aldrig föreställa oss vad de gick igenom och sorgen deras efterlevande nu måste bära.

    Mitt i all denna sorg som jag tror att vi alla upplever är det viktigt att inte glömma bort att de som flyr till oss, flyr från just denna grymma och fasansfulla terror. Det var bara några dagar sedan ett fyrtiotal människor miste livet i ett terrordåd i Beirut. Människor precis som du och jag. Nu, mer än någonsin, måste vi värna om solidaritet, demokrati och ett öppet samhälle, i Sverige såväl som resten av världen.

    Det är en en stillsam kväll här i Gävle och mörkret har sänkt sig över staden. En kväll som denna är jag tacksam för att jag är trygg och säker, för att mina nära och kära lever och mår bra.

    Oavsett vem du är och var du är, går mina tankar i kväll till dig som inte kan säga detsamma.

    8276273493_fe26bef20d_o

    Photo credit: A Little Color via photopin (license)

     

    Årskrönikor, Jul, Tankar & Reflektioner

    Gott Nytt År

    Nu är 2014 snart förbi och det här blir mitt sista inlägg innan vi vänder blad och börjar på ett nytt kapitel.

    2014 har bjudit på både lycka och sorg. Jag har blivit med man, den allra underbaraste jag kunde drömma om och jag har förlorat en kär vän, den allra finaste jag hade äran att få ha i mitt liv. Jag har gjort saker rätt och jag har gjort saker fel, lärt mig och utvecklats, fallit ned och rest mig upp.

    Nu när vi går in i ett nytt år vill jag passa på att tacka er. Ni, ni som kikar in här ibland och tar del av mitt liv. Ni som har lämnat uppmuntrande och fina ord och sprider glädje med er positivitet. Tack för allt.

    28 dec 2

    Nu är det bara några timmar kvar innan vi lämnar 2014 bakom oss och ser fram emot ett nytt år av nya möjligheter, nya drömmar och nya äventyr. Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag hoppas att jag, när nästa år ska summeras, kan säga att jag har lärt mig någonting nytt, att nyfikenheten fick fortsätta vara stark. Att jag gjorde något gott för en annan människa utan att förvänta mig något i retur. Att jag färdades någonstans, även om det bara var en inre resa men också att jag kunde stå helt stilla och finna ro i det. Så mycket i dagens samhälle handlar om att ta sig vidare och göra det så snabbt som möjligt att lyckan i nuet ibland glöms bort. Så nu, när det bara återstår några timmar av året, väljer jag att fokusera på det: Tacksamheten för här och nu. Glädjen över att få finnas just i denna sekund.

    Gott nytt år på er och ta hand om er själva och varandra i kväll. Vi ses i 2015.

    adventsfirande4

    Tankar & Reflektioner

    Näthatet

    Jag följer ganska många bloggar, båda små och stora sådana, och en sak de alla har gemensamt är de ibland får ta emot hatiska och elaka kommentarer, i större eller mindre utsträckning. Jag blir ofta alldeles chockad över vad människor kan skriva till varandra. Det är allt från små spydigheter till starkt nedsättande ord till rena dödshot. Ofta är det heller inget kontroversiellt inlägg som har föranlett hatet utan inte sällan är det helt vanliga människor som skriver om helt vanliga saker som får de emot kommentarerna.

    Jag känner starkt sympati för dessa människor. Bara för att hatet sker över nätet betyder inte det att orden inte tar precis lika starkt som om de skulle ha sagts ansikte mot ansikte. Jag känner också sympati för den människa som sitter och skriver de nedsättande och elaka orden. Jag tänker att det måste vara en väldigt ensam, otrygg och osäker person som inte mår så bra där bakom skärmen, som känner att de måste trycka ned andra för att hävda sig själva.

    När en bloggare får ta emot hat är det ofta vanligt att andra läsare av bloggen vänder sig emot personen som skrev den hatiska kommentaren. Ofta är det lika hemska saker som skrivs tillbaka. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att man kan försvara utan att själv bli en mobbare. Att man kan stå upp för sig själv och andra utan att själv föra hatet vidare. Mobbning föder ofta mobbning och någonstans måste man säga att ”hatet slutar hos dig”.

    Jag försöker att då och då skriva någonting trevligt till de bloggare som jag följer, en komplimang eller några uppmuntrande ord. För precis som att jag tror att mobbning föder mobbning tror jag också att positivitet smittar av sig.

    Tankar & Reflektioner

    Att vara offentlig

    Just nu är min blogg lösenordsskyddad och har varit så sedan starten. Den har läsare som består av familjemedlemmar och några nära vänner. Pär tycker dock att jag borde skippa lösenordet och låta bloggen vara offentlig. Hans argument för det är att han tycker att jag skriver bra och att jag borde låta potentiellt fler personer ta del av det. Att han tycker så gör mig såklart glad och jag har funderat fram och tillbaka på hur jag borde göra. Det finns några enstaka skäl till att jag från början valde att låta bloggen vara lösenordsskyddad, och de skälen kan i stort sammanfattas i två punkter:

    1. Ansvar. Jag känner att jag har ett ansvar mot dels mig själv, men även mot andra människor som jag skriver om i bloggen. Jag kanske vill vara offentlig, men vill de vara det? Just nu har jag massor med historier och bilder om och på andra människor här i bloggen; Familjemedlemmar, vänner, vänners barn och kanske framför allt: Min man. Vi är ju en familj och ska jag skriva en blogg om mitt dagliga liv blir det svårt, om inte omöjligt, att göra det utan att han på ett eller ett annat sätt blir del av den. Just nu skulle jag vilja gå så långt som att säga att den här bloggen indirekt även är hans blogg.

    Jag vet: Tar jag en bild äger jag den och har rätt att göra vad jag vill med den, och ordet är fritt. Det finns ingenting olagligt som hindrar mig från att skriva om andra, utan för mig är det mer en etisk och känslomässig fråga.

    2. Arbetsgivare. I dag är det väldigt vanligt att chefer och arbetsgivare, och potentiella arbetsgivare, googlar dig och vill jag att deras första träff ska vara ett uppslagsverk om mitt liv?

    Samtidigt känner jag att det skulle vara roligt att nå ut till lite fler människor, integrera med andra bloggar och ha möjlighet att nätverka lite. Just nu är jag min egna lilla ö här i bloggvärlden och det blir en aning ensamt ibland. Det känns begränsande när utveckling egentligen är det som borde eftersträvas. Kanske gör jag även en höna av en fjäder av mina skäl ovan. De flesta människor har kanske ingenting emot att några enstaka gånger bli nämnda i blogginlägg, och att arbetsgivare i teorin skulle kunna läsa bloggen behöver inte nödvändigtvis vara någonting negativt, om det de faktiskt läser är någonting positivt. Det mesta går att vända till en fördel och att driva en någorlunda sammanhållen blogg kräver visst engagemang, disciplin och beroende på ambitionsnivån: En viss teknisk skicklighet.

    Jag vill att bloggen ska vara ärlig, öppenhjärtig och verkligen reflektera mitt liv, men samtidigt har jag också vissa riktlinjer som jag följer. Jag vill att bloggen ska ha en positiv och uppmuntrande ton och jag skriver aldrig illa om andra människor.  Elakheter, skvaller och hårda ord på nätet är ett alltför vanligt problem i dag och vi borde alla göra vad vi kan för att komma bort från det. Att bloggen är ärlig betyder inte heller att jag skriver om allt. Det finns vissa saker som man behöver hålla för sig själv och det finns andra saker som man behöver reflektera lite över innan man är redo att skriva om det.

    Sammanfattningsvis känner jag att jag vill utveckla bloggen. På vilket sätt får jag nog fundera lite över. I grunden finns det trots allt ett intresse för att skriva, uttrycka sig, dela med sig, och det intresset är nog gemensamt för alla som bloggar.

    mondayquotebegginingsss

    Tankar & Reflektioner

    Mobilberoende

    Det är först när man förlorar någonting som man inser hur beroende man är av det. Min mobiltelefon gick sönder för några dagar sedan och är inne på reparation och när jag nu lämnar hemmet har jag ingen möjlighet att kommunicera med andra. För det mesta fungerar ju saker och ting bra ändå men ibland inser man hur praktisk telefonen faktiskt är. För några dagar sedan skulle exempelvis Pär och jag träffa Åsa för lunch och genom ett missförstånd gick vi precis om varandra och hamnade på olika ställen. Minuterna tickade på och jag insåg att Pär inte var där jag trodde att han skulle vara. Paniken slog in och jag tänkte bara ”Vad GÖR jag NU?”. Normalt sätt är det ju här man skickar iväg ett sms eller ringer upp varandra.

    Nu slutade den här historien bra ändå eftersom vi hittade på varandra men visst är mobiltelefonen praktisk att ha. Ibland kan jag dock känna att hela mobilanvändandet går lite till överdrift, som när man kommer in ett rum och ingen av människorna pratar med varandra utan sitter och tittar på sina mobiler och skickar sms till människor som finns någon annanstans. Som att telefonen genom att göra oss mer tillgängliga egentligen har gjort oss mindre tillgängliga för de vi är med just i stunden. En paradox såklart, men känner man att man ständigt måste kunna kontaktas, att ett sms inte kan vänta på svar eller att ett samtal inte får kopplas bort är det självklart att det påverkar graden av närvarande. I dagens stressade, snabba samhälle tror jag dock att det finns en poäng i att kunna koppla ned ibland och få känna att man inte behöver vara tillgänglig för alla, alltid, varenda minut under hela dygnet.

    Jag har liknande funderingar kring fotografi. Jag som gillar att fotografera brottas ibland med tanken ”När är det dags att lägga ned kameran?”. Risken finns att man fotograferar så mycket att man blir blott en statist till det som faktiskt pågår runt omkring. Jag själv har löst det genom att tillåta mig själv att fotografera, men att göra det under en koncentrerad period för att sedan lägga undan den. Man behöver inte sitta med kameran i högsta hugg hela tiden. Jag ska erkänna att det är lite svårt ibland när man ser någonting som man verkligen skulle vilja fotografera.

    Kultur, Tankar & Reflektioner

    Höst

    När hösten visar sig från sin allra bästa sida är den helt fantastiskt underbar. Träden exploderar i vackra, röda och gula färger, luften är kylig men hög, klar och frisk och solen skiner. Matlusten börjar sakta med säkert smyga sig tillbaka och det börjar bli roligt att laga mat igen. Hösten är ju verkligen perfekt för mustiga grytor. soppor, goda bröd och matiga gratänger. Skogen förvandlas till en matsal fylld av godsaker som svamp, blåbär, hjorton och lingon och helt plötsligt är det läge att börja tända ljus på kvällarna igen, avsluta dagen med en kopp te och en värmande filt. Jag gillar verkligen den här årstiden.

    När dagarna blir kortare är det också många bok-, film- och serienyheter som gör premiär. Själv ser jag fram emot den nya Hunger Games-filmen som har premiär i november. Det är filmatiseringen av den sista boken i serien och i sann Hollywoodanda har de gjort två filmer utav den. Ironiskt nog är den sista boken den del som minst av allt hade behövt detta, men när pengar spelar in är detta uppenbarligen av mindre relevans.  Jag ser även fram emot att se Magic in the Moonlight med Emma Stone och Colin Firth, mest för att jag förälskade mig i premissen med Södra Frankrike, 20-tal, romantik och små jazzhak. Andra filmer som kan bli intressanta är Christopher Nolans Interstellar som har premiär i november, samt Boyhood, ett familjedrama som följer en pojkes uppväxt från sju år till sena tonåren. Små delar av filmen spelades in under en period på tolv år.

    Vad gäller serier ska vi fortsätta med House of Cards och självklart Modern Family, en av de bästa komediserierna just nu. En ny säsong av Historieätarna har också premiär senare i höst och det ser vi fram emot. Har ni tips på andra serier får ni jättegärna dela med er av dem.

    parangelica2Hösten 2013

    Tankar & Reflektioner, Vardagsliv

    Valdagen

    Pär gick upp tidigare i morse och bakade, så det blev en mycket god frukost med varma småfranskor, smör och ost samtidigt som vi följde valnyheterna på SVT. Vi ska snart bege oss ut i det fina sensommarvädret för att själva lägga våra röster. Själv kommer jag att rösta för en bra och välfungerande skola, för jämställdhet och en hållbar vård- och miljöpolitik. Jag kommer att rösta för ett Sverige som bejakar mångfald och ser den som den tillgång den faktiskt är. Jag hoppas att alla, oavsett hur stort eller litet det politiska intresset är, har tagit ställning och förtidsröstat eller begett sig till en vallokal i dag. Som medborgare i ett demokratiskt samhälle ser jag det som vår skyldighet likväl som rättighet.

    Pär bakar frallorPärs goda frallor.

    Kärlek, Tankar & Reflektioner

    Hopp från höga höjder

    Jag tror att det i ett förhållande är viktigt att uppmuntra den andres drömmar och önskningar, även om det är drömmar och önskningar man själv ibland inte delar eller i vissa fall kanske inte ens kan relatera till. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om stora, livsförändrande saker utan de här små händelserna i livet, som att gå och se en konsert som man själv aldrig skulle välja att se för att man vet att det betyder mycket för den andre, uppmuntra en hobby som för en själv är främmande eller att se sin man kasta sig ut från ett flygplan från 4000 meters höjd.

    Ända sedan jag träffade Pär har han pratat om att det vore en dröm för honom att en gång i livet få prova på fallskärmshoppning. Själv får jag rysningar bara på tanken att hoppa från ett flygplan och skulle aldrig frivilligt utsätta mig för det. Samtidigt visste jag att det skulle betyda mycket för honom att få prova på det och när han fyllde 30 år i somras tänkte jag att det var nu eller aldrig och han fick därför ett tandemhopp av mig i födelsedagspresent. Då kändes det faktiskt som en bra idé och en ännu bättre sådan när jag såg hans reaktion vid öppnandet av presenten. Från då till nu har jag gått från att tänka att det kanske inte var en sådan bra idé ändå, till att känna att det var en riktigt dålig idé till att starkt ifrågasätta min mentala status vid köpet av presenten.

    Uppriktigt sagt känns det väldigt nervöst och även om jag försöker att koppla bort det känner jag mig oroad inför hoppet. Tankar kring ”tänk om…” tar ibland fart och känslor av panik kommer då över mig. Någonstans där långt bakom, även om jag just nu får leta väldigt länge, känns det ändå bra. Det är en dröm för honom som går i uppfyllelse, och det gör mig glad.

    Kultur, Tankar & Reflektioner

    Isigt nöje

    Läste nyligen ut Bea Uusmas Expeditionen: Min kärlekshistoria, som handlar om Ingenjör Andrées expedition mot Nordpolen. Riktigt välskriven fackbok som jag kan rekommendera. Se i så fall till att skaffa den illustrerade utgåvan som har en riktigt snygg layout och många intressanta bilder.

    Efter att ha läst den boken samt Michelle Pavers Evig natt har jag blivit riktigt sugen på att resa till Arktis, av alla ställen. Nordpolen är kanske lite väl extremt då det bara finns ett fåtal fartyg (isbrytare) som kan ta sig dit men det finns ju lite mer lätttillgängliga ställen såsom Grönland eller Svalbard. Min sambo frågade vad man kunde göra på Nordpolen och enligt vad jag har hört, inte mycket alls men det är säkert en upplevelse för de som känner att det är värt att betala över 150.000 kronor per person för att komma dit. Som sagt, det finns andra ställen på liknande tema som skulle vara roliga att besöka, som Kanada, Alaska, Island och Grönland.

    Min kärlek till böcker bottnar nog mycket i att det som jag har beskrivit ovan: Att man bara kan öppna en bok och sedan få uppleva underbara, skrämmande, fascinerande och spännande platser och situationer. Det finns säkert de som då skulle svara att de hellre upplever saker i verkliga livet, men jag skulle säga att chansen är liten att jag någon dag skulle göra en expedition till Nordpolen i luftballong. Jag lovar att hojta till innan om det skulle ske, dock.

    I kväll ska vi se The Wolf of Wall Street. Hoppas att den är bra då den är tre timmar lång.

    Tankar & Reflektioner

    Minnen i lådor

    Det fanns en tid då Pär brukade förundras över hur mycket plats vi hade i våra köksskåp och jag brukade förundras över hur lite plats våra grannar hade i sina källarförråd. Detta var en tid innan mina föräldrar kom på att mina sparlådor tog väldigt mycket plats på deras vind och jag borde ta börja ta hem allting. Så det senaste året har Pär och jag, i ganska lugn takt och i olika omgångar, hjälpts åt att gå igenom åtskilliga lådor och säckar fyllda med böcker, kläder, fotografier, porslin, skor, dagböcker, skolböcker, prydnadssaker, leksaker och allting däremellan. En del av detta har slängts då det har saknat praktiskt eller känslomässigt värde, flera säckar har vi skänkt bort och mycket har jag även valt att spara och jag känner tacksamhet över att min familj, eller jag själv, en gång tänkte på att spara någonting som i dag kvarstår som ett fint, värdefullt, roligt eller känslomässigt minne.

    Under kategorin ”roligt” faller nog några gamla teckningar som Pär hittade i en pärm. Jag hade ritat dessa i femårsåldern och Pär reagerade på att jag alltid målade mig själv som mörk och min bror som kritvit. Mamma berättade att jag som liten hade varit väldigt avundsjuk på att André var mörkare än jag, hade vägrat kännas vid detta och tvingat mina föräldrar att säga att jag var den som var mörkast.

    Vi hittade även denna klänning som kan vara mitt allra första klädesplagg och som jag hade på mig när jag kom till barnhemmet på Sri Lanka. Min mamma har sparat den i en pärm alla dessa år och det känns fint att ha den kvar. Den är minst 28 år gammal och skulle naturligtvis behöva tvättas, men längst ned på klänningen har någon, någon gång för väldigt länge sedan, skrivit mitt födelsenamn i blyerts och jag är rädd att detta ska försvinna om jag tvättar den.

    Nu dock, ett år senare, kan jag bara konstatera att Pär inte längre är lika förundrad över vårt köksutrymme, och våra grannar verkar helt plötsligt ha väldigt mycket förrådsutrymme i jämförelse med oss.

    ”Ciyani”. 

error: