Follow:
    Vardagsglimtar

    Hemma

     

    Vi har varit hemma en vecka nu och trots det fortsätter semestern nästan två veckor till – helt underbart, ofattbart skönt. Vi lämnade en värmebölja för en annan och kom hem till 30 grader och gassande sol. Det är dock svårt att säga att vi njuter av värmen när den just nu orsakar så mycket skada för människor, natur och djur. Förhoppningsvis får vi snart lite regn.

    Vi är just nu inne på tredje veckan med värmebölja och vi försöker dämpa solstinget med vatten och sushi – ungefär det enda jag är sugen på just nu. Vegetariska dumplings och isvatten är mina favoritord just nu. Annars njuter vi av svala sommarnätter och kvällsbad med vänner och dagar på stranden.

    Så ser våra dagar ut just nu alltså – värmeböljor och strand och sushi. Det enda som fungerar när staden smälter bort.

    Resor

    En vandring att minnas

    Vi tog ju en vandringstur på Santorini och det var helt klart en av höjdpunkterna under resan. Vi var ju lite tveksamma först, för ska vi verkligen ut och vandra under Greklands stekande sol? Verkligen? Jag såg framför mig hur vårt vatten sakta tog slut medan vi virrade bort oss bland klipporna innan vi tillslut ramlade över någon klippkant för att solen hann gå ned innan vi kom fram.  Just ett fint sätt att fira en fyraårig bröllopsdag på.

    Men efter att ha gjort vandringen kan jag bara säga  – gör gör gör. Den var fantastisk. Hyrbilar och guidade utflykter i alla ära, men här är det bara du och hettan och vidsträckta klippor, brusande hav och puttrande båtar och små byar och sand som yr.

    Vyer som sträcker sig långt ut i oändlighet. Han och jag och ett äventyr.

    Vi startade vandringen i Firá, sent på eftermiddagen, med målet att nå Oia i norr strax innan solnedgång. Den sena eftermiddagen gjorde att solen inte var gassande het men trots det låg värmen som en blöt filt över klipporna och vi tackade gudarna för den blåsiga dagen. På vägen passerade vi de små byarna Firostafani och Imerovigli – båda helt magnifika och klädda i vitt och blått.

    Där nere skymtar Firá.

    Så många trappor, så många backar men på något sätt aldrig bedövande tungt. Adrenalinet förde oss framåt.

    Där! Där längst ut på klippudden väntade vårt mål och jag visste aldrig om det var inspirerande eller frustrerande att vara så nära men ändå så långt i från.

    Utsikten! Vi stannande flera gånger för att bara titta ut över vattnet, över vulkanen, innan vi insåg att vi var tvungna att gå vidare för att hinna fram innan dag blev natt.

    Landskapet var skiftande – från byarnas vita stengångar till sandiga klippor till små grusvägar.

    Vi kom fram strax innan solnedgången och där nere skymtar Oia, dränkt av solens sista strålar. Vi dröjde oss kvar här en stund. När vi hade byn nedanför oss var natten inte längre något hot och kvällen hade blivit behagligt ljummen.

    Framme.

    Med onda vader och pirr i magen och strömmande adrenalin var vi framme. Trötta med svetten lackande i nacken  och den där känslan att vi kanske borde få vatten intravenöst, satte vi oss ned i Oia och såg solen gå ned över Egeiska havet och vår fjärde bröllopsdag – en som jag vet att jag aldrig kommer att glömma.

    Med genomtrötta kroppar men fjäderlätta hjärtan, med ljuset framför oss och tusen fotsteg bakom oss, var vi framme.

    Kärlek

    En födelsedag att fira

    Det är den trettonde juli och då fyller han år, min man. Vi sitter på den morgonvarma balkongen i Firá och äter chokladtårta ur en papperskartong köpt från det lilla bageriet nedanför vägen och jag ser hur hans lockar vägrar foga sig för vinden.

    En av många saker jag älskar med honom.

    Jag älskar hur han väcker mig med te på tidiga helgmorgnar, hur han varje morgon tålmodigt läser igenom alla dagstidningar och hur han med samma tålamod tar sig an alla livets utmaningar. Jag älskar hur han lägger sin kavaj om mina axlar under kyliga sommarkvällar för att han vet att jag alltid, alltid fryser och hur han programmerar belysningen i vår lägenhet så att det krävs en ingenjörsexamen, minst, för att tända en lampa här hemma.

    Jag älskar hur hans ögon skiftar från blått till grönt och hur han sparar gamla favoritrecept från barndomen i en pärm och sättet han lägger armarna runt mig och frågar hur min dag har varit och alltid hör varenda ord – även de som inte sägs. Hur han slätar ut alla mina bekymmersrynkor och alltid står bakom mig genom alla stormar.

    För alla äventyr och alla skratt, för de stora vågorna och de stilla sjöarna, genom livets sorger och livets vackra.

    För allt han gör och för allt han är, älskar jag honom innerligt.

    Resor

    Oia

    Oia. Vackra Oia. Med sina små stengränder och väderkvarnar och aprikosfärgade hus, klarblåa vatten och friska vindar.

    Vi gör en liten utflykt hit under en av våra dagar på Santorini och det är vi glada för, trots att värmen ligger som ett täcke över byn och vinden knappt skänker någon svalka under den tidiga eftermiddagen.

    Men vyerna! De slingrande trapporna och solen som får allt blått att skimra och doften av rosa klätterväxter. Vi promenerar runt i byn, med solbrända axlar och vindtrassligt hår och önskar att vi kunde pausa tiden en stund. Stanna i stunden och få den att vara för alltid.

    Vi äter middag med utsikt över havet och de tvära bergssluttningarna och mumsar grekiska röror och pitabröd, vegetarisk pasta och nypressad juice. Smakerna utomlands är alltid förhöjda och det lilla smakar så mycket här. Oliverna, tomaterna, apelsinerna – jag behöver inte mer.

    Sedan ser vi solen gå ned över vattnet, försvinna där borta i horisonten och med den – värmen. Kvällen har blivit behagligt ljummen och kvar finns bara solvarma stengator och det sista dova aprikosfärgade ljuset. Jag försöker att fånga stunden med kameran men misslyckas, såsom man ofta gör med de allra bästa stunderna i livet.

    De är svåra att fånga men lever ändå, på något vis, alltid kvar.

    Resor

    På vandringstur

    Kikar in för ett snabbt hej denna varma torsdag. Vi är på väg ut för att göra en vandring mellan Firá och Oia – en nätt tur på cirka en mil.

    En mil är ju inte så fasansfullt långt tänkte vi under ett svagt ögonblick och här står vi nu, i Santorinis gassande värme med en vattenflaska i handen och förståendet som bortblåst. Santorini är ju landskapens version av Space Mountain – det går upp och ned och ringlar fram och tillbaka och detta landskap ska vi nu ta oss an under grekisk högsommarvärme.

    Om fyra timmar väntas vi vara framme.

    Har ni inte hört från oss efter det virrar vi säkert omkring någonstans bland bergsklipporna.

    Resor

    Tid

    Alltså, solnedgångarna här är helt ljuvliga. Det tycker visst alla andra också, vilket betyder att i princip hela ön radar upp sig vid klipporna kring åttatiden varje kväll. Ni förstår ju. Det är ett mirakel att inte hela ön tippar vid solnedgången.

    Hysterin till trots tar den ändå andan ur mig varje gång. Solen. Hur den strör guldskimmer omkring sig och målar klipporna i honung för att sedan försvinna i rött där långt borta i horisonten. Vi sitter i baren och låter det sista, släpande ljuset värma oss utifrån och in medan vi tittar på showen. Det är fint, så fint, och vi är tacksamma över att få sitta här och uppleva den på bästa plats.

    Det har tagit några dagar men jag tror att vi äntligen börjar skala av oss de lager av trötthet som under så lång tid fått gro utan hejd. Vi har börjat förstå att det finns tid nu. Tid för samtal långt in på kvällen, tid för reflektioner och tid för läkande. Bortom vardagsbestyr och arbetstimmar och tvättkorgar finns vi.

    Vi kom för flera dagar sedan men nu har också hjärtat hunnit landa. Här, bland vita stenhus och milsvida hav och det mjuka honungsljuset som värmer upp allt som under lång tid varit berövad ljus.

    Vi behövde det här.

    Tiden är åter vår.

    Resor

    Dagar av stillhet

    Vad vi gör här?

    Vi sover ut på morgonen, äter frukost på terrassen under olivträdens skuggor och drar oss sedan till poolen där vi läser romaner – han något om Wall Street och finanskriser och jag om helikopterrån – och svalkar oss då och då i det kyliga vattnet.

    På kvällen tar vi promenaden via bergssluttningarna ner till Firá och trots att vi har tagit promenaden några gånger nu slutar jag aldrig att förundras över hur vackert det är. Jag ser båtarna som sakta drar sig ut mot havet och långt där nere bland de vita husen anar jag liv – bruset från människor och staden som vaknar till liv i takt med att dagen blir till kväll.

    Vi äter gott också! I går gick vi tillbaka till vårt favoritställe – Argo – där vi beställde in räkor och fylld bläckfisk och vegetarisk moussaka.

    Den där krämiga såsen var farligt god.


    Så ser våra dagar ut här. Vi njuter mat och gör allt och ingenting och det är precis det vi önskade.

    Stillhet och lugn, god mat och svalkan från havsbrisen en varm julidag.

    Resor

    Promenader och mat på Santorini

    Vi var helt slutkörda under gårdagen men stillheten här gör oss gott. Tids nog kommer alla lager av trötthet och sömnlösa nätter och hårda kanter att skalas av och bli något nytt. Något renare och mjukare. Jag känner redan hur det har börjat – sakta men säkert.

    En kort promenad utanför vårt hotell möts vi av detta och jag slås av häpnad varje gång. Egeiska havet. Kargheten. Värmen som obarmhärtigt lägger sig som en filt över ön och liksom hånflinar mot alla som har gett sig ut lite för tidigt på kvällen.

    Som vi, till exempel. Det misstaget gör vi inte om.

    Vi tog en promenad in till huvudstaden Firá i går kväll och hamnade på en restaurang Argo. Maten där var vansinnigt god och maken och jag bestämde oss direkt för att gå tillbaka igen.

    Vi beställde in Fava – en specialitet från Santorini. En gudagod röra som påminde lite om Hummus fast godare. Lite lenare, lite krämigare. Vi doppade bröd i röran och njöt av varenda tugga.

    Sedan detta. Mannen åt lamm som han svär på var fantastiskt och jag en krämig vegetarisk pasta med ost och sås och goda kryddor  – sånt som får mina smaklökar att göra små glädjehopp.

    Kvällen hade nu blivit sen och det var dags att börja röra sig tillbaka till hotellet igen, med solvarma kinder och saltstänkt hår och havet som ständig följeslagare.

    Vår första kväll på Santorini närmade sig sitt slut.

    Resor

    Santorini Bound

    Vi är framme!

    Vi landande på Santorini sent i går kväll, efter en flygresa där jag försökte sova men konstant vaknade av att kaptenen ropade ut fotbollsreferat. Ja, det är ju inte alla gånger man är uppe i luften när Sverige spelar VM-kvartsfinal.

    När vi landade var det sådär becksvart som det bara kan bli på små öar ute i medelhavet. Vi checkade in, slängde in bagaget i rummet och begav oss sedan ut i den fortfarande varma natten. Vi hamnade på en liten grekiska taverna där lokalbefolkningen precis hade vaknat till liv och satt vid borden och ropade Opa och beställde in mängder med grekisk mat.

    Klockan var nu närmare midnatt och ögonen gick i kors. Vi beställde in traditionella grekiska rätter – jag något med äggplanta och kyckling och potatis och mannen moussaka. Efter en hel dag av resande var det skönt att bara sitta ned, andas ut, äta god, hemlagad mat och lyssna på människorna bakom oss som verkade oförskämt och orimligt pigga.

    Sedan gick vi tillbaka till hotellet och herregud, jag har nog aldrig somnat så fort någon gång men mitt i all trötthet sipprade glädjen ändå igenom. Vi är äntligen här.

    Här! Bland blått vatten och god mat och havsvindar som rufsar håret och skänker svalka under stekheta dagar.

    Det är knappt så jag förstår det själv men här är vi faktiskt.

    Santorini.

    Vardagsglimtar

    Sista arbetsdagen

    Fredag, min sista arbetsdag på en hel månad, kom och gick med en hysterisk fart. Vi avslutade med pizzalunch på Bakfickan och pratade om hur konstigt det kändes att vi faktiskt ska gå på semester nu.

    För det känns verkligen konstigt. Detta är bara mitt andra år där jag faktiskt har en hel månads sammanhängande semester och det känns fortfarande surrealistiskt. Som om någon snart kommer att ringa in mig och skrattande undra om jag faktiskt trodde att jag skulle få en hel månads semester.

    Men när jag lämnade kontoret där vid halv femtiden slog det mig: Det är på riktigt nu. En månad av morgnar utan väckarklocka där tiden får rulla fram i sakta mak, sandstrand mellan tårna och salta bad och doft av trädgårdsblommor.

    Som att få ta en långt andetag i frisk luft efter flera månader under vatten.

    Min sista arbetsdag kom och gick och nu väntar fyra veckors semester. Kan ni förstå det?

    Det kan knappt jag.

error: