Follow:
    Familj & Vänner, Vardagsglimtar

    Sista semesterdagen

    Förra söndagen hade vi vår sista semesterdag för denna sommar och nu är både Pär och jag tillbaka i vardagen. Vädret har varit något utöver det vanliga där temperaturen sällan har understigit 27 grader. Att under flera veckors tid kunna promenera ute sent på kvällen utan en kofta på sig och fortfarande känna värmen i luften är något man får njuta av för det händer inte så ofta.

    Sista helgen tillbringades med Anna-Karin, Patrik och Tobias och vi passade på att ta en tur till Alborgen, vilket är ett Fångarna på fortet-liknande äventyrshus i Valbo. Några poängrekord blev det inte men däremot hade vi riktig roligt. Efteråt åkte vi hem till Patrik och Anna-Karin där vi blev bjudna på trerättersmiddag. Kvällen gick under prat, mat och skratt och när skymningen lade sig passade vi på att spela kubb. Tobbe var helt klart bäst och utklassade oss andra.

    Slutet på semestern och denna lördag fick nog också markera sista dagen av högsommarvärmen vi har haft och nu verkar vi snabbt gå mot kyligare väder. Det känns lite tråkigt att sommaren snart är över för den har verkligen varit helt fantastisk.

    Fetaost- och mozzarellafyllda paprikor. 

    Förrätten var min favorit: Härlig och fräsch bruschetta. 

    Kultur

    Her

    För någon dag sedan tittade vi på filmen Her, regisserad av Spike Jonze. Jag ska erkänna att jag på förhand inte trodde att detta skulle vara en bra film men jag kan erkänna när jag har fel: Det var en helt underbar film som jag starkt kan rekommendera. Jättebra manus, vackert foto, bra skåderspelare och en tänkvärd film på flera nivåer. Vi satt länge och pratade om den efteråt, om relationer i allmänhet och vårt förhållande till teknik. Det enda minus jag kan komma på är att den möjligtvis är en aning för lång, men se den om ni kan!

    Kultur

    The Fault in Our Stars

    I går var Pär och jag och såg filmen ”Förr eller senare exploderar jag” på bio. Den är baserad på John Greens bok The Fault in Our Stars och den var ungefär lika sorglig som jag trodde att den skulle vara. Nu ska jag också ta och läsa boken som förmodligen, som för det mesta, kommer att vara bättre än filmen.

    Efteråt gick vi och åt middag på Bakfickan. När restaurangen öppnande var den riktigt bra men i går höll maten inte alls samma standard. Det var kanske bara en tillfällig dipp men annars tycker vi oss se en trend bland många restauranger: Ofta riktigt bra under de första månaderna för att sedan gradvis tappa i kvalitet. Restaurangerna räknar säkert med att det alltid finns kunder som stannar kvar av gammal vana så länge standarden inte sjunker alltför mycket.

    Familj & Vänner, Resor

    Inget hopp från hög höjd

    Nej, det blev inget fallskärmshopp denna gång.

    Pär och jag åkte från Gävle i måndags efter lunch. Före det hade vi ringt till fallskärmsklubben för att dubbelkolla vädret i Borlänge, samt haft noga koll på SMHI:s väderlekstjänst. Alla sa de samma sak: Soligt och varmt i Borlänge. Vi lämnade ett soldränkt och mycket varmt Gävle och började åka mot Dalarna. Allt var frid och fröjd tills vi började närma oss Falun och fick ett sms från Erik där han skrev om rök och ”en dålig dag för fallskärmshopp”. Vi förstod inte alls vad han pratade om: Vädret var ju jättefint och lite rök skulle säkert inte hindra

    oss. Efter det började dock allting gå utför.

    Det första vi lade märke till var att himlen hade en konstig nyans av orange, som att det brann någonstans i närheten. Vi började leta efter nyhetsrapporter om en eventuell brand i Falun. Vi kopplade inte riktigt detta till Sala ännu för det upplevdes som någonting väldigt lokalt. Det räckte med att man tittade lite åt ett annat håll så möttes man av en klarblå himmel och vackert väder.

    När vi nådde Falun förändrades dock allting och helt plötsligt fann vi oss själva i ett enda stort, mörkt rökmoln med en himmel som tycktes brinna och en mullrande åska. Det började regna men det tog ett tag innan vi insåg att det inte var regn som föll utan aska. Vindrutetorkarna slutade fungera, hela framrutan var gråfärgad och när man andades in röken stack det i halsen och bröstet. Det låter förmodligen överdrivet men under ett kort tag kändes det faktiskt som att man hade hamnat i någon form av krigszon.

    Att röken inte var så trevlig att andas in hade antagligen inte gjort så mycket om det inte var för det lilla faktum att det var 32 grader i bilen och bilens air-condition inte fungerade. Från Gävle till Falun hade vi levt på att det gick att ha rutorna neddragna och få in frisk luft men den möjligheten försvann nu. Just då hade jag nästan lite panikkänsla och minns att jag förbjöd Pär att hoppa när vädret såg ut så här, oavsett vad fallskärmsklubben skulle säga.

    Till min stora lättnad sa klubben direkt att alla hopp var inställda och det gjorde mig lugnare att veta att de inte tog några chansningar på grund av ekonomi eller tidspress (vilket var min oro) utan satte säkerheten främst. Vi åkte istället och köpte hämtmat och åkte hem till Erik. Klubben hoppades att hoppet skulle kunna ske dagen efter så vi stannade kvar i Borlänge över natten men även det hoppet blev inställt på grund av röken. Pär får helt enkelt boka om sitt hopp till ett senare datum. Innan vi åkte hem till Gävle igen på tisdagen tog vi en tur på IKEA och Kupolen.

    Förutom att köra bil genom rökmoln hann vi under dessa två dagar även med att:

    – Hamna mitt i en polisjakt.

    – Helt och fullt förstå innebörden när någon frågar ”Är det där riktigt regn?”.

    – Tycka att en fläkt är tidernas bästa uppfinning när man är instängd i ett varmt hus utan att kunna öppna fönster och dörrar.

    – Inse att sot och aska inte är lika enkelt att tvätta bort från en bil som man tycker att det borde vara.

    Lite rökigt mellan Falun och Borlänge.
     
    Stora Tuna kyrka som Pär döptes i.
     
     Så här trevlig såg bilen ut när vi skulle göra ren den dagen efter.
     
    Selmer.  
     
    Under tisdagsförmiddagen tvättade vi bilen innan vi tog en sväng på 
    Kupolen och IKEA. Med lite kämpande, en högtryckstvätt och
    en hel massa såpa och vatten blev bilen ren tillslut. 
     Tillbaka i Gävle på tisdagen. 

     

    Bröllop

    Bröllopsbilder

    Nu är vi äntligen klara med att välja ut bilder från vårt bröllop.

    Att få 600 bilder skickade med uppmaningen ”välj ut de bästa, men högst 100 stycken” är en process av stor ångestkaraktär för två perfektionister. Skämt åsido tar det dock lite tid när man vill göra ett noggrant jobb och dessutom är två personer med två viljor och åsikter som ska säga sitt. Dessutom kunde vi ganska snabbt konstatera att det finns olika typer av bilder: Dels bilder som helt enkelt var fina som vi ville ha med, dels bilder som kanske inte rent fotografiskt var fina men som ändå berättade en historia som vi ville minnas. Vi kände att det var viktigt att inte glömma bort det sistnämnda.

    Det känns dock jätteskönt att det är klart nu och att vi snart kan få hem bröllopsalbumet och även skicka ut tackkorten. Det har gått en månad nu sen bröllopet och vi vill gärna få ut dem så snart som möjligt.

    Kärlek, Tankar & Reflektioner

    Hopp från höga höjder

    Jag tror att det i ett förhållande är viktigt att uppmuntra den andres drömmar och önskningar, även om det är drömmar och önskningar man själv ibland inte delar eller i vissa fall kanske inte ens kan relatera till. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om stora, livsförändrande saker utan de här små händelserna i livet, som att gå och se en konsert som man själv aldrig skulle välja att se för att man vet att det betyder mycket för den andre, uppmuntra en hobby som för en själv är främmande eller att se sin man kasta sig ut från ett flygplan från 4000 meters höjd.

    Ända sedan jag träffade Pär har han pratat om att det vore en dröm för honom att en gång i livet få prova på fallskärmshoppning. Själv får jag rysningar bara på tanken att hoppa från ett flygplan och skulle aldrig frivilligt utsätta mig för det. Samtidigt visste jag att det skulle betyda mycket för honom att få prova på det och när han fyllde 30 år i somras tänkte jag att det var nu eller aldrig och han fick därför ett tandemhopp av mig i födelsedagspresent. Då kändes det faktiskt som en bra idé och en ännu bättre sådan när jag såg hans reaktion vid öppnandet av presenten. Från då till nu har jag gått från att tänka att det kanske inte var en sådan bra idé ändå, till att känna att det var en riktigt dålig idé till att starkt ifrågasätta min mentala status vid köpet av presenten.

    Uppriktigt sagt känns det väldigt nervöst och även om jag försöker att koppla bort det känner jag mig oroad inför hoppet. Tankar kring ”tänk om…” tar ibland fart och känslor av panik kommer då över mig. Någonstans där långt bakom, även om jag just nu får leta väldigt länge, känns det ändå bra. Det är en dröm för honom som går i uppfyllelse, och det gör mig glad.

    Familj & Vänner, Vardagsglimtar

    Vi smälter bort

    Sommaren har verkligen tagit fart den senaste tiden och vi håller nästan på att smälta bort av värmen. Fläkten går på högvarv och täcket har försvunnit och ersatts av ett lakan. Pär fick ett tips på jobbet om att frysa lakanet en stund innan natten och jag gillar den idén, i teorin åtminstone. Just nu är alla idéer kring is väldigt uppmuntrande. Ja, jag vet: Att klaga på fint väder är som att svära i kyrkan, men när temperaturerna börjar närma sig 33 grader är man inte särskilt pigg och alert. I-landsproblem, dock.

    I går tog vi en vända på Stadsfesten med mamma, pappa och mormor. Mamma ville sedan äta på Mezopotamya så vi gick dit och passade samtidigt på att hälsa på trevlige Mohammed som jobbar där.

    Mormor och jag gick iväg för att köpa biljetter till ett bollkastspel och pappa
    lurade Pär och mamma att vi hade gått för att åka Speed XXL, en karusell 
    där man snurrar upp och ned, 45 meter upp i luften i 130 km/h. 
    Osäkra miner följde. 
     
    Mormor och jag prövade lyckan.

     

    Menytittande på Mezopotamya.

    Mat & Bak

    Matildas

    Lite bilder från restaurangbesöket på Matildas för två veckor sedan. Den kan som sagt verkligen rekommenderas om man letar efter en trevlig restaurang med toppenbra mat i Gävle. Skulle vi gå dit igen skulle vi dock hoppa över efterrätten. Den var god men det märks att det är för- och varmrätten de lägger den största energin på.

    Pär åt sniglar provencale till förrätt, vilket var något nytt för oss båda.
    Ingen av oss visste riktigt hur man vanligtvis äter dem,
    men uppenbarligen äter man dem oftast tillsammans med baguette som doppas
    i smör- och vitlökssåsen. Sniglarna har man särskilda bestick till. 
     
    Hummertaco med avokado och pepparrotsmajonäs. Inga avancerade
    smaker men allting var verkligen perfekt balanserat.  
     
    Fantastisk rimmad torskrygg med beurre blanc och primörer.
     
    Pär tog knaperstekt gårdsgris med karamellgrädde och rödsvinskokt smålök.
     
    Efterrätterna. Chokladpudding med hallon och karamelliserade popcorn,
    jordgubbsburk med jordgubbsglass, citronkräm och vanilj.
     

    Bröllop, Kärlek, Vardagsglimtar

    Veckorna som varit

    Vi har börjat landa nu efter bröllopet och livet börjar sakteligen att återgå till det normala. Första veckan efter bröllopet hamnade vi i någon form av nyförälskesefas och hela den veckan är lite dimmig. Vi gick omkring i vår egna lilla rosaskimrande värld och jag minns knappt vad vi åt (var vi ens och handlade?) och allt som hade med rutiner, tvätt och städning att göra flög nog ut genom samma fönster. När vi kom till sans någon vecka senare insåg vi att lägenheten såg ut som en brottsplats härjad av en tornado. Det var dock en fantastisk vecka och jag är glad att vi inte åkte iväg på någon bröllopsresa direkt efter bröllopet. Det låter förmodligen väldigt klyschigt men vi var så glada bara att vara med varandra att allting annat hade känts överflödigt. Förr eller senare kommer vardagslunken att hinna ifatt oss dock, och då ska det bli roligt att sätta sig ned och planera resan tillsammans.

    Pär fick ett restaurangbesök på Matildas av mig i morgongåva och vi har också hunnit med att äta där. Det är en restaurang vi varmt kan rekommendera och förrätten och varmrätten var något utöver det vanliga. Det finns restauranger som serverar bra mat där man samtidigt sitter och funderar på om man inte ska ta och laga samma rätt hemma. Sedan finns det restauranger där man helt enkelt inser att maten är i en helt annat klass än man själv skulle kunna klara av att tillaga, och Matildas tillhör den senare kategorin.

    Vi har också hunnit med att besöka Öregrund tillsammans med mina föräldrar och mormor. En fin liten kuststad där vi stannade och åt lunch vid vattnet och tog färjan över till Gräsö. Pär och jag hittade en ostbutik där, med många fina lokalproducerade ostar, som vi blev lite kära i.

    I lördags kom Olivia och Nicole på besök och vi lagade kycklingfaijtas och tittade på lite bilder från bröllopet. De hade även med sig några små filmsnuttar från vigseln och solisten vilket vi uppskattade enormt.

    Vi har så smått börjat städa undan bröllopsrelaterade saker nu. Det tog dock emot rejält att börja med det då det kändes som att vi städade undan det sista av ett väldigt roligt kapitel i vårt liv och en fantastisk dag. Någon gång måste det göras dock och det kan lika gärna vara nu. På tal om bröllop har det dimpt ned flera tackkort från våra gäster och vi blev verkligen jätteglada. I dagens sms- och e-postsamhälle känns det dessutom väldigt lyxigt att få ett handskrivet kort i brevlådan.

    De senaste dagarna har vi tagit några turer på Stadsfesten här i Gävle. Vi var och såg Molly Sandén uppträda, en jätteduktig sångerska. Stort minus för publiken dock som var i det tråkigaste laget. Hur svårt är det att höja armarna och klappa med några sekunder om artisten ber om det?

    Pär testade vildsvinskebab och jag tog en Fish & Chips. Vi delade även på en langos med vispgrädde och jordgubbssylt. Gott i små mängder. 

     

    I dag går Pär på semester och på måndag åker vi till Borlänge då han bland annat ska få sin 30årspresent. Undrar vem som är mest nervös, frun eller mannen?

    Bröllop

    Tidernas sämsta kantor

    Jag sitter just nu och filar på en sammanfattning av vår bröllopsdag men jag tänkte under tiden dela med mig av ett minne som fortfarande får mig att skratta gott. Detta hände på tisdagen innan vårt bröllop där Pär och jag, någon gång på eftermiddagen, tänkte att vi skulle ringa upp vår solist Mikaela och dubbelkolla att allting var i sin ordning inför helgen. Av en slump satt Mikaela exakt samtidigt och mailade vår kantor som skulle ackompanjera henne i kyrkan. Som av ytterligare en slump heter vår kantor också Per. Samtalet som följde löd ungefär så här:

    – Hej Mikaela, det är Pär här.

    – Nej men hej. Jag skickade faktiskt precis iväg ett mail till dig. Jag har lite svårt att hitta noter till en av låtarna och undrade om du kunde hjälpa mig.

    – Noter? Nu är inte jag så insatt i det här med noter men jag hjälper gärna till om jag kan. Vad är det exakt du behöver?

    – Noterna, alltså ackorden till Fields of Gold.

    – Ackord säger du. Jag är som sagt väldigt dåligt insatt på allting som har med noter att göra men vi kan säkert ordna det på något sätt.

    Jag satt bredvid och lyssnade på samtalet och lika stor panik som jag hade över att behöva ta fram noter till en låt några dagar innan vårt bröllop, lika stor panik hade nog Mikaela över att bli ackompanjerad av en kantor som inte ”är så insatt i det här med noter”, aka Tidernas sämsta kantor.

    Strax efteråt blev missförståendet utrett och alla var glada och nöjda, men det är fortfarande ett minne som vi alla skrattar gott åt. Det var dessutom lite av en häftig känsla att veta att människor satt och planerade och jobbade för att vårt bröllop skulle bli så bra som möjligt, utan att vi var direkt medvetna eller inblandade i det.

error: